De första invånarna i mellersta Österbotten var uppenbarligen jägare, hemma från sydvästra Finland, vilka så småningom bildade fasta bosättningar i utkanten av sina jaktmarker. Från och med den senare hälften av 1200-talet bosatte sig nybyggare från mellersta Sverige i området. Det var uppenbart att nybyggarna upprätthöll kontakterna med sina tidigare hemorter, och dessa kontakter utvecklades sedan till handelssjöfart.

Österbotten var inte självförsörjande vad beträffar säd varför importen av säd i själva verket var en förutsättning för en fast bosättning. Österbotten å sin sida kunde leverera för moderlandet viktiga förnödenheter såsom pälsar, tran, fisk, smör och senare även tjära. Sålunda blev bondeseglationen en central faktor för den gynnsamma utvecklingen i Österbotten.

 

	Olaus Magnus' Carta Marina från år 1539 ger en bild av säljakten utanför "Karlabi". Tunnorna i bildens övre högra hörn är ett tecken på att den nya näringen, tjärbränningen, är i antågande. © Fredrikson collection

Bönderna seglar

Redan från och med medeltiden strävade man till att koncentrera handeln till städerna, dit bönderna förväntades föra sina produkter att säljas. I praktiken specialiserade sig emellertid en del av bönderna på en omfattande handelsverksamhet. Det är sannolikt att kronofogdarna i Österbotten på 1500-talet ofta tillät handelsverksamhet på de hamn- och tingsplatser där de själva vistades och där de sålunda kunde inkassera hamn- och bodavgifter. I flera fall idkade kronofogdarna själva olaglig handel.

Åren 1540-1600 inföll den gyllene tiden för bondeseglationen i Bottniska viken och den kan uppdelas i tre utvecklingsskeden:
1) Seglationen till de nordliga hamnarna (bl.a. Salo, Uleåborg, Ijo, Kemi) och handelsverksamheten på marknaderna som hölls under tingsdagarna.
2) Resorna till Stockholm och Mälaren.
3) Fraktseglationen för kronans räkning till Viborg, Narva, Reval, och andra städer.

 

	Strandlinjerna i området kring Gamla Karleby centrum ca. år1500 (den tjocka linjen), 1750 (den tunnare linjen) och2000 (den mörkblå linjen).Stadens stadsplaneområde, som förblev nästan oförändrat från år 1665 ända till slutet av 1800-talet, har utmärkts med rött. Nere i mitten Kyrkbacken vars branta östra strand troligen utgjorde en hamnplats på medeltiden. Större i ett skilt fönster (138 KB).

Kyrkan, tinget, hamnen

Gamla Karlebys (olagliga) hamn omnämns för första gången i samband med tinget år 1549. Man höll ting vid kyrkan varför även hamnen fanns belägen i dess omedelbara närhet. Tack vare sina branta stränder var Kyrkbacken (eller Holmbacken), som då ännu var en holme, en utmärkt hamnplats, möjligen ända sedan 1200-talet. Stenkyrkan byggdes i början av 1500-talet, men på samma plats har det möjligen redan tidigare funnits en (trä)kyrka.

Det fanns uppenbarligen flera (olagliga) hamnar på 1500-talet: i Kaustarviken, i Kvikant och vid Perho ås mynning - på detta tyder bl.a. handelsböndernas bosättningar. Fartygen var små, och man ställde inte stora krav på hamnen. Emedan handeln var förlagd till vissa bestämda tidpunkter (tingen), var hamnarna uppenbarligen mer eller mindre tillfälliga. Då exporten av tjära kom i gång i slutet av 1500-talet blev Stora Enskär eller Tjärholmen den huvudsakliga lastningsplatsen.

 

	Hela kartan i ett särskilt fönster. Större version (80 KB). Kyrkbacken och Tjärholmen på Claes Claessons karta av år 1649. Till vänster sockenkyrkan, och nedan om den, den år 1650 färdigbyggda finska kyrkan ("Finska kyrckia, nybygd"). Prästgården ("Prestgården") finns på samma plats som i dag. Uppe till höger ser man Tjärholmen och den på en bank byggda vägen som leder från fastlandet. Enligt kartan finns det några bodar på holmen. Holmen är jämn, endast stränderna är steniga. ("På denna hålman står några bodar på. Slät hålma endast wid stranden ähr stenigt runt omkring.") Tjärholmen hade dock inte mera vid detta skede någon större betydelse som hamnplats, på det pekar redan noteringen "Grunt Watn" (grunt vatten) i vattenområdet. Lantmäteristyrelsens arkiv.