Här kommer du till de olika skedena i kronologin:

De tidigaste skedena	Staden föds	Den gamla hamnen	Yxpilas frammarsch	Utvecklingen till storhamn
1348-1620	1620-1730	1730-1895	1763-1884	1885-2000

 

1348	Invånarna i Närpes, Korsholm och Pedersöre tilldelades rätten att sinsemellan bedriva handel med livsmedel – borgarna hade inte rätt till denna handel. Borgarna hade emellertid kvar sina rättigheter att bedriva övrig handel såsom handeln med hudar, järn och salt.
1375	Namnet Karleby uppträder för första gången i historiska källor.
1500-t.	Det förekom uppenbarligen många (olagliga) hamnar: i Kaustarviken, i Kvikant och vid mynningen av Perho å – på detta pekar bland annat bondeköpmännens bosättningsplatser. Då tjärexporten kom i gång i slutet av 1500-talet blev uppenbarligen Stora Enskär eller Tjärholmen den huvudsakliga lastplatsen.
1528	Gustav Vasa ratificerade rättigheterna som givits 1348. Samtidigt bestämdes det att varor som kom från dessa kommuner måste föras till Stockholms slott och i första hand  erbjudas slottets köpare: sålunda kom bondehandeln på sätt och vis under kungens beskydd.
1533	Gustav Vasa förbjöd bönderna att idka handelssjöfart med de nordliga hamnarna – de skulle istället koncentrera sig på jordbruk och fiske. Effekterna av förbudet blev dock ringa.
1546	Det första omnämnandet av en (olaglig) hamn i Karleby. Man höll ting vid kyrkan, varför även hamnen låg närheten av denna.
1573	Johan III förbjuder de österbottniska bönderna att bedriva handel. Detta har knappt någon inverkan som helst i Stockholm, men segelsjöfarten till de nordliga hamnarna förefaller att ha upphört.
1614-17	Gustav II Adolfs sjöfartsförordning och handelsordinance: Alla bondehamnar förbjuds. Städerna indelas i landsorts- och stapelstäder, av vilka endast de senare har rätt att bedriva utrikeshandel. Landsortsstäderna skulle rikta sin handel till stapelstäderna. Bönderna fick föra sina varor till städerna och dessutom även till marknaderna.

 

1620	Gustav II Adolf undertecknar Gamla Karleby stads stiftelseurkund den 7.9.1620. Gamla Karleby stads handelsområde bestämdes i stiftelseurkunden på följande sätt: "Så skall och Almogen thi efterskrifne Sochner som ähre Pyhäioki, Kalaioki, Lochto, Karleby och Croneby ware förplichtade fhöra deres wharur in i Staden, och den där medh borgerskapett föryttdra, och ingalunda tilstattd warda, att borgare af andre Städher måge medh dem där uthi Sochnarna handla, Un­dantagandes dhe Almenne Marknadz plattzer i samme Sochner upprättas kunne där måge dhe (: så länge Marknaderna wahrar och opåstår:) medh dem skäligenn köpslaga och sedhan huadh dhe icke föryttra kunne, fhöra medh sigh där ifrånn, Ändoch dem icke här medh skall ware förbiudedh andre Städher att besöckie. Eij skall heller någonn bonde å Landedh boandes hafua låf att bruuka Seglation som här till skeett ähr, uthan han skall sigh medh sitt godz till nästa Stadh begifwa och där föryttredh. Såsom icke heller Wintterliggiarom, som hijtt till Swerige öfuerdraga skall efterlatedh ware, att dedan medh sigh hijtt öfuerfhöra köpmanna wharur, wpå huilke fall och händelser, dhe sigh efter handels Ordinantien skole förhålle och rätte." ("... Så skall också allmogen i Pyhäjoki, Kalajoki, Lochteå, Karleby och  Kronoby socknar vara förpliktade att föra sina varor till staden och där avyttra dem till borgarskapet, och det är ingalunda alls tillåtet för borgare från andra städer att där bedriva handel med allmogen i socknarna. Undantasvis må de på de allmänna marknadsplatser som hålles i de ovan nämnda socknarna (och så länge marknaderna varar och uppstår) på skäligt sätt köpslå med dem, och vad de inte kunnat avyttra bör de föra med sig därifrån. Det är emellertid inte förbjudet för dem att besöka andra städer. Ej heller skall någon bonde som är bosatt på landsbygden inneha lov att bedriva segelsjöfart, såsom hittills har skett, utan måste han bege sig med sina varor till den närmaste staden och där sälja dem. Övervintrare, som dragit över hit till Sverige och här kvarstannat, får inte föra med sig handelsvaror hit, utan måste de under alla omständigheter rätta sig efter handelsordinancen."  )
1622	År 1622, då en s.k. lilltull började uppbäras i Gamla Karleby, byggde man uppenbarligen en tullstuga även mot havet. Dess placering var Puurokari, en bergsklack på stadens norra sida. Enligt förordningen svarade de kringliggande socknarna för att tullstugorna byggdes, och stugan vid Sundet restes av bönderna från Kelviå och Karleby.
1647	Ett tjärbruk grundas på Rövarskär.
1663-1668	Städerna i Norrland erhåller rättigheter att segla till Reval. Från Gamla Karleby seglade man (olagligt) dit även efter detta, liksom även till Riga och Pärnu.
1664	En brand förstör staden.
1669	Två borgare får till uppgift att upprätthålla två remmare utanför staden.
1674	Ett nytt sjömärke reses på Kåtöskatan (år 1679  benämns platsen "Heinä perämunn... jämpt åt Thiöck öön" = Remmargrundet?)
1724	Borgarna i Gamla Karleby får till stånd att de hamnar som bönderna från Kronoby och Kelviå grundat under Stora Ofreden förbjuds.
1724	Staden avlönade strandryttare eller -väktare vars uppgift var att förhindra borgare från andra städer att bedriva handel på Gamla Karlebys område samt att stävja den olagliga handeln med bönderna, det vill säga handeln på landsorten.
1727	Även invånarna i Brahestad fick rätt att använda Kalajoki som lastningsplats.

 

1730	Man anskaffade en lyftkran för muddring: Sundet muddrades nu för första gången. Arbetet utfördes vanligtvis på hösten från isen. I början av 1730-talet kom man knappast fram längs Sundet ens med små lastbåtar; före Det nordiska kriget hade fartyg i full last seglat in i hamnen. På den tiden ansåg man att orsaken till problemet var all den sand som vågorna sköljde in samt förmultningen av de bäckar som mynnade ut i Sundet: den verkliga orsaken till  att vattnet minskade kände man ännu inte till. På 1700-talet fördjupades Sundet flera gånger och för det ändamålet grundade man en speciell muddringskassa.
1740	Borgarna grundade en signalfyr på Trullögrund.
1740-t.	Man fördjupade bäcken som rinner från Linnusperä till Sundet.
1742	Planer på att bygga en fyr i Nyhamn (= Norra Hamnskäret?).  Dessutom planerade man förtöjningsringar för vinterhamnen.
1747	På lantdagen beslöts att Pyhä- och Kalajoki var lastningsplatser enbart för Gamla Karleby.
c. 1750	På kartan har havstullen flyttats till Rövarskär. Eventuellt tyder detta på att hamnen har flyttats bort från centrum.
c. 1750	Man bygger en signalfyr på Tankar. (Uppgiften är möjligtvis felaktig emedan fyren inte finns antecknad på 1763 års karta).
1760	Staden avlönade två ordinarie lotsar. Före det hade lotsuppgifterna skötts av några fiskare från Tankar.
1763	Hamnen och segelrutterna kartläggs och man mäter djupet.
1770	Staden avlönade tre lotsar och lät bygga en lotsstuga på Tankar.
1813	På borgarnas försorg började man muddra och påla Sundet, och medel för detta skaffade man genom att en liten avgift uppbars av fartygen. I början av 1800-talet anskaffade man för muddringsarbetet även en speciell muddringsmaskin.
1815	Den första hamnordningen, med hjälp av vilken man framförallt försökte förhindra att ballast lossades på hamnområdet.
1829	Den Kejserliga Övertullstyrelsen krävde att man flyttade packhuset till mynningen av Sundet. Magistraten tillbakavisade dock tanken åberopande att lastfartygen fortfarande lätt kunde segla från ”innerhamnen” (=utanför Halkokari) ända till packhusets kaj. Den påstådda omlastningen behövde man därför inte enligt magistraten utföra; endast de fartyg som kom i saltlast måste man lossa utanför Trullöudd.
1850	Packhuset flyttades till stranden av tjärhovet (nuvarande Engelska parken). Nu kunde  uppenbarligen de lastbåtar som kom från fartygen inte segla längre fram utan transporten till staden sköttes med mindre båtar.
1855	En grundlig muddring av Sundet utfördes under ledning av handelsmannen Anders Wiklund.
1866	En ny hamnordning
1875	På Tjärhovet byggdes ett öppet skjul med pärttak för de varor som skulle föras till staden.
1882	Packhuset flyttades till Yxpila
1887	Järnvägstorget bestämdes bli förvaringsplats för tjäran.
1888	Tjärmagasinen på Halkokari flyttades till ett område vid Skrammelbacken, dit tjärhovet flyttades (vid järnvägen till Yxpila).
1890	Tjärmarkerna på Elba, Mustakari, Halkokari och vid Sundets mynning brändes på nytt till tjära.
1895	Ett tjockt tjärlager avlägsnades från området kring det gamla tjärhovet vid Sundet och av det gjorde man Engelska Parken.

 

1763	Farleden är utmärkt på kartan
1700-t.	Yxpila blir vinterhamn
1818	Lotsen Dahlstedt föreslog för sjökapten Blomsten att Nyhamn, det vill säga Vita-Furuskär, kunde vara en möjlig hamnplats. Kapten Blomsten märker ut farleden dit (obs. att den finns redan på 1763 års karta). Platsen tillhörde Knivsunds by i Kronoby, och kommerserådet Anders Donner förde förhandlingar med byns invånare. Av någon anledning avstod man från projektet.
1823	De första lagerbyggnaderna byggdes, vägen förbättrades
1824	Anders Roos och Anders Donner anhöll om ett område för förvaring av exportvaror (omkring Potten)
1830-l.	Roos lät bygga åtminstone ett fartyg i Yxpila. För att få ut fartyget från Potten måste man fördjupa sundet. Då varvet anlades byggde Roos också en ny rak väg till Yxpila (Yxpila rakan). Varvsbyggnaden var sedermera länge Gustaf Lithéns villa, och senare byggdes stationschef Palanders villa på samma plats.
1833	En fartygsmätningsman anställs
1848	I lotsförordningen omnämns farleden från Tankar och Trullögrundet till Yxpila.
1857	A. Donner fick tillstånd att grunda ett skeppsvarv.
1866	Hamnordningen
1868	Den gemensamma kajen byggdes.
1869	Den kejserliga tullstyrelsen bad om en utredning över när Yxpila har förklarats vara Gamla Karleby hamn.
1869	Gamlakarleby skepps- och varfsbolag ansökte om tomt för verkstad och kollager.
1873	J. Löwenmark anhöll om tomt för ett skeppsvarv
1873	Området kartlades och den första stadsplanen gjordes upp (underkapten Maximov), i vilken man fastställde bl.a. platsen för torget och magasinen.
1874	Köpmannaföreningen ansökte om tillstånd att avverka timmer för beläggningen av ångfartygs- och lastningskajerna.
1870-t.	Ångfartyget ”Gamlakarleby” trafikerar till St Petersburg  och södra Finland.
1874	Hotell Hietala byggdes
1878	En telefonlinje drogs till staden.
1877	En hästdragen spårväg planerades.
1870-t.	Borgarna börjar bygga villor i Yxpila (bl.a. Löfhjelm, Löwenmark)
1870-t.	Den första strandkajen byggdes
1880	Man byggde ett varuskjul med utrymmen för förtullning, samt tullvaktmästarnas hus
1880	Två lyktor installerades för belysningen i hamnen
1881	Staden köpte Hotell Hietala
1882	Vetskapen om den kommande järnvägen ledde till åtgärder: Kajen förlängdes med 25 famnar, packhuset flyttades till Yxpila, en brunn grävdes, nya telefonapparater installerades, vägen till staden förbättrades. Staden ansökte om nya fyrljus och en fyr till Tankar.
1882-83	Fullmäktige behandlade inte tomtansökningarna för de nya villa- och lagerbyggnaderna förrän en plan för utbyggnaden av hamnen hade uppgjorts.
1883	Kejsaren ratificerade lantdagens beslut att bygga järnvägen mellan Seinäjoki, Gamla Karleby och Uleåborg.
1884	Planeringen av hamnområdet behandlades i fullmäktige. Fältet vid sandstranden reserverades för hamnverksamheten och villorna beslöt man att skulle placeras vid skogsranden samt vid stranden vid Potten. Tjärhovet planerade man förlägga på hamnkajens nordliga sida. Slutligen förlades tjärhovet år 1889 invid Skrammelbacken vid järnvägen som ledde till Yxpila

 

1885	Järnvägen blev färdig
1885	Staten byggde en järnvägskaj. Staden underhöll den på det villkor att man fick uppbära alla kaj-, lastnings- och lossningsavgifter. För frakter som kom från Uleåborgs håll uppbars inga kajavgifter.
1885	Trutklippan och Hungrobärget försågs med små fyrar (ledljus).
1885	I ett betänkande konstaterade man att hamnen hotar bli allt grundare på grund av landhöjningen: djupet vid kajerna 12-13 fot. Inga åtgärder vidtas.
1886	Hamnkontoret blev färdigt.
1886	Man slog fast platserna för magasinen.
1888	Den nya hamnordningen
1888	Representanten för Bröderna Nobel, vasabon Carl Finnilä, reste en petroleumcistern (40000 kannor d.v.s. 100 000 l) i Gamla Karleby med anledning av att Vasa hamn var för grund för bolagets tankfartyg.
1889	Fyrtornet på Tankar blev färdigt, gasollampan på Koöklacken och de små fyrarna (ledljusen) på Trutklippan och Hungrobärget förbättrades.
1890	För att förhindra att hamnen slammades upp beslöt fullmäktige att bommar skulle läggas ut som skulle minska vågsvallet.
1891	Man införskaffade ett utlåtande av en expert beträffande minskningen av vattendjupet: denne föreslog att en ny kaj skulle byggas av timmerstock istället för den gamla timrade kajen, att barlasten skulle muddras och att barlasten skulle ersättas med balkar. På grund av de höga kostnaderna fattade fullmäktige dock inga beslut.
1893	En lotsstuga byggdes på södra sidan av hamnkontoret.
1894	Man gjorde en framställan att den gamla kajen skulle byggas på sandbanken. Hamnmästaren å sin sida föreslog  att man skulle muddra och bygga en vågbrytare vid Koörn.
1895	Bröderna Friis’ maskinverkstad inledde sin verksamhet.
1896	Hotell Hietala renoverades, bl.a. byggdes en ny stor veranda.
1896	Hotell Hietalas utskänkningsrättigheter inbringade staden ansenliga inkomster. Bröderna Friis klagade hos fullmäktige över utskänkningen för att den demoraliserade fabrikens arbetare.  Fullmäktige förbjöd utskänkning vintertid.
1898	Bröderna Friis försökte få utskänkningsrättigheterna åt sig själva för att sålunda kunna kontrollera situationen; fullmäktige godkände dock inte deras anbud, som var det högsta.
1898	Staden skaffade med egna medel ett mudderverk.
1899	En ny hamnordning och –tariff infördes: Staden fick rätt att inkassera avgifter även från fartyg som lastade i Nyhamn och Möllersvik. Speciellt Schauman hade på detta sätt undvikit hamnavgifter för sina trävarulaster.
1900	Gustaf Strömbeck utnämndes till hamnkapten (-1933)
1900-t.	I början av seklet fanns det en regelbunden ångbåtslinje till Luleå
1902	Hotell Hietala omvandlas till nykterhetsrestaurang. (Staden hade vid köpet förbundit sig att hålla värdshus, och detta fortsatte till och med år 1912. Kunder blev dock färre sedan utskänkningen upphört).
1903	Fullmäktige beslöt att bygga en ny kaj norr om järnvägskajen.
1903	På stadens begäran undersöktes farlederna emedan en båt hade fått bottenkänning i farleden. Nu stod 3 officiella farleder till förfogande: Mot norr förbi Tullögrund, mot söder förbi Tankar (12 m djup) och Jakobstads skärgårdsfarled (3,6 m) (den s.k. Stockösundsfarleden).
1905	Sågen brann.
1907	På hamnkaptenens initiativ beslöt man bredda den gamla järnvägskajen, varvid man där kunde placera tre spår istället för två.
1907	2 Lux-lampor installerades på den gamla kajen.
1909	Bröderna Friis grundade ett skeppsvarv.
1911	Hamnkaptenen föreslog att man skulle bygga en vågbrytare vars yttre punkt skulle vara Koöklacken. På grund av de höga kostnaderna föreslog kommittén, som undersökte saken, att endast en del skulle byggas.
1912	Man beslöt att bygga vågbrytaren.
1913	Hotell Hietala blir folkskola
1913	Hamnen får elektrisk belysning. Elektriciteten kommer från Bröderna Friis’ kraftverk.
1916	Beslutet om banan mellan Ylivieska och Idensalmi födde förväntningar om en ökning i trafiken, och fullmäktige tillsatte en särskild trafikkommitté. Enligt dess förslag fick Allmänna Ingeniörbyrå H.G.Torulf 1917 till uppgift att utarbeta en utvecklingsplan för hamnen.
1917	På trafikkommitténs förslag får Allmänna Ingeniörbyrå H.G.Torulf till uppgift att utarbeta en utvecklingsplan för hamnen.
1914-17	Under första världskriget transporterades stora godsmängder från Narvik till Ryssland via Yxpila. Då det inte fanns tillräckligt med tågvagnar blev man tvungen att lagra godset under bar himmel.
1918	Allmänna Ingeniörbyråns förslag, som innehöll bl.a. nya kajer, reserveringar av tomter för industri och lager. Trafikkommittén fann den för ambitiös; speciellt motsatte man sig förslaget att fylla ut Potten.
1917-20	Gamlakarleby Rederi AB bygger i Yxpila fem skonare utrustade med hjälpmotorer; Mars, Mercurius, Anders Chydenius, Tankar, samt, som den sista, Yxpila, som var det största segelfartyg som använts i Gamlakarleby.
1920	Allmänna Ingeniörbyråns förslag till planer för en utvidgning av Potten. Staden var dock missnöjd med planen, och Vasa distrikts distriktsingenjör fick i uppdrag att utarbeta en ny plan. Staden ville dock inte förverkliga dem utan statsstöd.
1925	Den statliga hamnkommittén framställde att ett 10 miljoner mark stort räntefritt lån skulle beviljas för hamnens utvidgningsarbeten. Kommittén framställde också att nya utvidgningsplaner skulle uppgöras tillsammans med Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och Sjöfartsstyrelsen. Under mellankrigstiden utfördes dock inga större utvidgningsarbeten.
1925	Vågbrytarens längd 70 m.
1926	En ny hamnförordning enligt vilken hamnens ledning bestod av en hamnstyrelse med 9 medlemmar, vilka utsågs av stadsfullmäktige. De ledande tjänstemännen var: Hamnkaptenen, hamnkamrern och hamningenjören.
1926	Då Ylivieska - Idensalmibanan blev färdig medförde den en ökning i trafikvolymerna.
1926	Yxpila blir landets näst största exporthamn för icke sågade  trävaror.
1920-l.	Man byggde ett stickspår, det s.k. Storgrundet-spåret till hamnvikens botten där det uppstod ett lagerområde för trävaror.
1928-29	Den stora hamnstrejken
1928	475 personer arbetade i hamnen.
1928	¾ av vågbrytaren hade byggts; man ansökte om tilläggsfinansiering
1934	Sista skedet i förlängningsarbetet av vågbrytaren inleddes (1,25 km)
1934	De första förhandlingarna om grundandet av en svavelsyra- och superfosfatfabrik i Gamlakarleby.
1940	Rikkihappo- ja Superfosfaattitehtaat Oy (sedermera Kemira AB) fattade beslutet att bygga en fabrik i Gamlakarleby
1941-44	Under fortsättningskriget var Yxpila hamn en viktig lossningshamn för förnödenheter från Tyskland
1942	Planeringen av utvidgningen av hamnen inleddes. Man hade lovat svavelsyra- och superfosfatfabriken att förbättringar skulle göras i hamnförhållandena.
1945	En ansenlig summa i statens budget anslogs för utvidgningsarbetena
1945	Svavelsyrafabriken körde igång.
1947-50	Utvidgningsarbeten + muddring (farleden 9,25 m)
1950-51	Den gamla kajen omvandlades till en betongkonstruktion
1954	Gödselfabriken inledde sin verksamhet.
1960	Båthamnen framför hamnkontoret utfylldes, småbåtshamnen flyttades till Potten.
1960-t.	Vågbrytaren såldes till Esso, som använde den som oljehamn
1960-62	Man byggde en egen hamn för Outokumpus svavelfabrik, som skulle grundas; staden deltog i kostnaderna med 50 %. Man byggde även ut svavelsyrafabriken.
1960-t.	I början av decenniet inleddes en linjetrafik till Skellefteå med  Varustamo Oy Perämeris m/s Bothnia. Linjen var dock inte lönsam och rederiets verksamhet upphörde 1966. M. Rauanheimo AB startade trafiken på nytt med m/s Coccolita, men den upphörde efter tre år.
1960-65	Strandkajen byggdes.
1966	De första lyftkranarna anskaffades.
1967	Hamnen var för första gången öppen året runt.
1972	Staden köpte tillbaka vågbrytaren.
1973	En ny oljekaj byggdes
1974	En lyftkran anskaffades till Outokumpus hamn
1975	Farledens djup 9,5 meter
1980	En egen kaj byggdes för Kemira
1987	Den nya kajen i djuphamnen byggdes.
1987	Farleden fördjupades till 11 meter.
1990-t.	I början av årtiondet anskaffade man ett lastningssystem för pyrit, ett  råmaterial för tillverkningen av svavelsyra.
1995	Djupfarledens muddringsprojekt påbörjades (fördjupning till 13 meter)
2000	Djupfarleden blev färdig

 

Till början av kronologin
De tidigaste skedena	Staden föds	Den gamla hamnen	Yxpilas frammarsch	Utvecklingen till storhamn
1348-1620	1620-1730	1730-1895	1763-1884	1885-2000

 

	Tillbaka i tiden	Till början	Framåt i tiden
De tidigaste skedena	Staden föds	Den gamla hamnen	Yxpila träder fram	Utvecklingen till storhamn
	Fotogalleri	Till hamnens sidor	Kronologi
		Författare och respons